I ett hus i Bleket bor vi. Där har Ewa sin ateljé och i ateljén en säng.
Vid enstaka tillfällen ligger hon platt på sängen – det händer en sån där förtvivlans dag,
då konsten är värdelös, outhärdligt ful och misslyckad.
En timme senare sjunger Allan Edwall sina sorgmodiga visor och Elvis och Leonard skakar inner–väggarna och ett brusande arbete sköljer över hela kåken igen. Då dyker hon upp vid 16–tiden för att äta middag och diska efter maten och sen in i bildvärlden igen!
Jag älskar Ewas målningar.
Hon har ingått fostsystralag med Hieronymus, och alla bär vi trattar på huvudet och medeltida hättor med slängande snörband. Så genomskinliga och sprakande är bilderna att de fyller mig med vemodigt skratt; och alla ska vi utrustas med rullatorer och ta ett språng i luften!
Lager på lager! Hon tappar glas, kras. Ligger platt på säng, släng.
– Jag måste sluta med glas–målningarna, säger hon och fortsätter medan barn och dårar hittar hem!
Ewas målningar är bilder av själva livet, inte det enklaste utan det enkla, självklara som en förlossning – inte förenklat utan just så besvärligt att jag måste gråta mitt i det vackra.
Hon målar själva livet precis när det föds och alldeles strax ska återvända!
Så sorgligt och så roligt. Och så fullt av kraft.
Och när dagen är slut sätter vi oss vid köksbordet.
Ewa med cigarretten, ett glas vin. Hur har det gått?
– Jag vet inte.
Hon vet inte!
– Jodå, jag vet! Kanske kanske har det blivit nått...kanske i bästa fall...får se i morgon!
Och nästa dag dundrar kåken åter av Leonard och Elvis och Allan sjunger sina dystra visor.
Livet är både lätt och svårt. Jag älskar Ewas konst.
Carl Otto Evers